Det finns olika teorier kring vilken programutvecklingsmetodik som är den bästa. Det finns också en rad olika åsikter om vilka programutvecklingsmetoder som passar bäst för olika sorters program- och systemutveckling. Nedan kan du läsa mer om en av de vanligaste metoderna för programutveckling.

Vattenfallsmodellen och andra programutvecklingsmetoder

En av de vanligaste metoderna för att utveckla programvaror och system är att använda sig av vattenfallsmodellen. I stora drag innebär den här metoden att programutvecklingen delas in i olika faser och att varje fas ska vara klar innan nästa fas påbörjas, lite som när ett vattenfall rinner i olika etapper. Den här modellen används främst som metod inom så kallad strukturerad programmering. Med strukturerad programmering menas den form av programmering som inleds med att det sätts ett mål för vad de som jobbar med programmeringen ska åstadkomma och sedan sorteras programmet upp systematiskt i mindre delar där varje del ofta representerar olika funktioner.

Vattenfallsmodellen används ofta nerifrån och upp, vilket kan låta lite motsägelsefullt eftersom ett vattenfall rinner neråt, men metoden bygger på att målet sätts först. När målet är satt delas arbetet upp i etapper med start nerifrån som sedan utvecklas och byggs på i takt med att etapperna färdigställs.

Allt fler nya metoder och modeller breder ut sig inom branschen. Vattenfallsmodellen är fortfarande vanligt förekommande. Idag finns dock fler modeller och metoder som är friare. Det vill säga, modeller som tillåter att målet med programmeringen inte bestäms först. Exempelvis finns det moderna modeller som snarare baserar sig på att de som arbetar med programmeringen undersöker och utvecklar de program och system som redan finns i bruk först innan något nytt skapas.

Ett annat exempel som används frekvent inom utveckling av system och program är den så kallade V-modellen. Den här modellen är lite mer flexibel än vattenfallsmodellen, samtidigt som den inte är riktigt lika fri som många av de nyare modellerna.